wilma eliasson

Många gånger har det kommit peroider i livet då allt känns både mörkt och meningslöst. Gång på gång går man in i väggen då skolan tar alla krafter och energinivån ligger ständigt och pekar på en jättelik nolla. Man hakar upp sig på små, obetydliga bagateller som just för stunden förvandlades till någonting livsviktigt. Man surnar till och får för sig att livet är misrabelt. Utan någon egentlig anledning mer än att man kände för att deppa ihop en stund.
     Så sker det ofattbara och den lilla låtsas bubblan man spenderat sina timmar i ruskas om. Det där som egentligen bara händer på film blir plötsligt en del av verkligheten och man vaknar upp ur sin fantasi. Man får en liten käftsmäll och inser att den där grå vardagen man levde i egentligen inte alls var misrabel. Den var underbar.
     Att se mina nära vänner sparkas ner på backen och gå sönder av ett fruktansvärt besked gör ont. Ont så in i helvete. Men att sedan se hur de trotts detta ändå har styrkan att ta sig till skolan dagen efter, det är magiskt.
      Det finns ingenting jag kan klaga på eller känna mig besviken över längre. Ingeting alls. Jag har det så bra att hälften vore nog, jag vågar påstå att jag har det för bra. Jag har vänner och familj som älskar mig och står vid min sida. Livs levande. Jag har möjligheten att göra precis vad jag vill och har haft turen att växa upp i ett land där du kan ta dig fram vart du vill oavsett dina tidigare förutsättningar. Jag är faktiskt väldigt lyckligt lottad. Men jag och vi måste lära oss att uppskatta verkligheten och nuet. För när allt kommer omkring; Vi är ett litet steg ifrån döden, en liten rörelse, ett litet misstag. Ta vara på det ni har, för man vet aldrig när och om vardagen raseras påriktigt.  

Finaste E och ni andra som berörs av detta, jag tror på er, ni klarar det här!
 För att citera Petra "Man vet aldrig hur stark man är tills att vara stark är det enda valet man har"



Älskade ni.