wilma eliasson

Först blir jag sentimental sedan hatar jag det förflutna. Tar det aldrig slut?

Jag vet att jag inte kan vara kvar i detta. Att mitt nu inte är tillräckligt. Jag förtjänar något bättre. Men jag är livrädd för att släppa taget och gå in i framtiden. Jag fortsätter leva i ingemansland och hoppas att bli räddad en dag. Av vem eller vad vet jag inte, men en dag kanske jag för första gången kan gå ut i det fria. Som den där nya människan jag alltid ville vara men aldrig blev. Kanske är det försent. Kanske hade jag min chans för mycket länge sedan. Kanske kastade jag bort den, jag kastade bort allting och nu får jag liksom skylla mig själv. Face it and accept it. Tråkigt men sant.
Som om det spelade någon roll.